Fotograf: Isai Ramos via Unsplash

I sen krönika via Opulens skriver Lars Anders Johansson om “kulturkriget” som är det populära begreppet för att beskriva politiska konflikter om icke-ekonomiska aspekter som religion, humanitär migration och identifikation. Alltså när det kommer till politiska konflikter om kulturella (inlärda) beteenden och värderingar.

För mig är texten till en stor del väldigt reflekterande och intressant. Johansson har rätt bland annat i att kulturkriget inte är något nytt i historien. Förvisso är fallet att politiken i Sverige historiskt har varit mer “endimensionell” i meningen att ekonomiska frågor som rörande välfärd, skatter och arbetsmarknaden har ansetts som viktigare i samhällsdebatten.

Johansson skriver att ambitioner om att “kontrollera kultur” har funnits bland annat under 1960-talet och “vänstervågen” angående synen på kultur, institutioner och maktutövning. Han exemplifierar även med två kända författare nämligen August Strindberg (som även lästes av skolungdomar i det kommunistiska Jugoslavien) och Verner von Heidenstam. Där skriver Johansson att:

“I Sverige kan man säga att kulturkriget började med Strindbergsfejden i början av 1910-talet, då den åldrade författaren fick för sig att återuppfinna sig själv som arbetarförfattare. Strindberg hade hamnat i det litterära och intellektuella bakvattnet och sökte revansch gentemot den författargeneration som kommit efter honom, de så kallade nittiotalisterna, med Verner von Heidenstam i spetsen.”

Annat intressant exempel är författaren och pacifisten men även kommunisten Bertol Brecht som Johansson använder som exempel på hur “radikala, auktoritära och totalitära rörelser har alltid försökt använda konsten som ett redskap för sina politiska strävanden”. Johansson menar att Brecht betraktade konsten som en hammare som skulle forma världen, snarare än den traditionella uppfattningen om konsten som en spegel som återgav världen sådan den är.

En stor del av Johansson text handlar om GAL-TAN skalan, en skala som Johansson sedan tidigare har kritiserat och argumenterat emot. I mina texter om GAL-TAN skalan har jag bland annat beskrivit att skalan ofta ogillas av till exempel liberalkonservativa och socialistiska aktörer som vill ha mer fokus på ekonomisk politik och har större intresse för frågor som rörande välfärd och skatter än om religion och sexualitet. Nedan beskriver jag Johanssons kritik och mina invändningar.

Progressiv kulturradikalism vs nationalkonservatism

Enligt Johansson är det “i dagens polariserade debattklimat lätt att få intrycket av att det bara finns två alternativ att välja mellan i det pågående kulturkriget: progressiv kulturradikalism av woke-karaktär, eller nationalkonservatism” vilket “förstärks av tillrättalagda analysverktyg som den besynnerliga GAL/TAN-skalan”.

Här bygger kritiken att skalan sätter likhetstecken mellan traditionalist och auktoritär och mellan grön och frihetlig. Min invändning är att skalans namn bygger bland annat på intensitet och mönster rörande politiska attityder och beteenden som påminner om till exempel vänster — högerskalan.

Man kan vara till exempel traditionalistisk och nationalistisk som socialdemokrat och vänsterorienterad genom att till exempel ha affektioner för 1 maj firanden och äldre syn på arbetsmoral, bejaka sekularism till den grad att man vill använda sekulär offentlig repression som emot muslimer.

Tradition är ett begrepp som i det politiska samtalet oftare förekommer hos högerorienterade aktörer eftersom traditioner ses även som symboler för det gamla och historiska som man anser sig vilja bevara och som inte ska förändras. GAL-TAN exkluderar inte heller faktumet att man kan vara “GAL-extrem” eller grön och auktoritär. Ta bara aspekter som idéer som ekofascism eller fallet med GAL-TAN motsättningar inom Miljöpartiet trots partiets profil som GAL-parti.

GAL/TAN-skalan som beskrivning av det progressiva lägrets självbild

Johansson menar att det är “så gott som uteslutande personer som anser sig tillhöra ”GAL-lägret” använder sig av den” och att skalan exempelvis inte duger att förklara fenomen som de gula västarna i Frankrike eller att stora delar av den libertarianska rörelsen gått i kulturkonservativ riktning.

Det stämmer att skalan sedan dess användning i högre grad från 2017 blev mer populär och brukarbar av progressiva aktörer som till exempel Tidningen Syre, gröna och liberala debattörer. Men det betyder inte att skalan i sig är fel bara för skalan åtnjuter större popularitet och användning hos vissa aktörer.

Notera att till exempel hela vänster-höger uppdelningen när det utvecklades under 1800-talet var något som ansågs vara mindre populärt av aktörer som senare kom att definiera sig som konservativa bland annat eftersom vänster-höger skalan gick emot bilden att människor levde i ståndssamhället. Skalan var mer populär som hos liberala och socialistiska aktörer som ville genomdriva olika politiska förändringar och där skalan i sig kom att återspegla idéer om klassamhället med arbetarklass, medelklass, överklass osv.

GAL-TAN kan visst förklara händer som Gula Västar och nationalistiska libertarianer. I Gula Västar falls handlar det om en rörelse där vänster- och högerkollektivistiska idéer kunde förenas genom krav som “franska jobb för franska arbetare”, utträde ur EU och att stoppa fri rörlighet samt invandring från länder med muslimsk majoritet

GAL-TAN bygger även på att det finns konflikter mellan människor i storstäder och landsbygden vilket Johansson nämner i texten. När det kommer till exemplet med libertarianer är fallet att det finns kosmopolitiska libertarianer som värderar frihet för alla människor i världen och nationalistiska libertarianer som värderar “frihet för grupper,” till exempel libertarianer som hyllar idéer likt Hans Herman Hoppe som menar att äganderätten kan användas för att förhindra homosexuella och muslimer att etablera sig eller ens kunna finnas i samhället.

Komplettering

Johansson skriver att det är sant att den gamla höger-vänsterskalan behöver kompletteras med ytterligare en dimension för att göra dagens politiska och kulturella konflikter begripliga, men någon heltäckande sådan tycks inte finnas att tillgå. Frågan är om inte The Political Compass, med dess axel frihetlig-auktoritär, fortfarande är det mest användbara komplementet till höger/vänster-skalan, menar Johansson.

Men varför stanna vid två skalor? Varför inte använda fem, åtta eller tolv skalor i samband med politologiska analyser? I Sverige är fallet att fler individer och väljare är “flytande” sedan 2010 i sina politiska sympatier och åsikter. Politiken i sig är mer komplex som på grund av aspekter som EU, klimatfrågan och globaliseringen. Med andra ord, det finns behov att förstå det moderna politiska utvecklingen som i Europa utifrån fler än två politiska skalor.

Kulturkrigaren

Sist men inte minst är det intressant hur Johansson själv har agerat i kulturkriget. Johansson är bland debattörer som har argumenterat att “Sverige bör bli mer som Danmark”. Men utvecklingen i Danmark visar på det som jag kallar för “borgerligt självmål” , nämligen att TAN-politik, som auktoritär och kollektivistisk hållning i icke-ekonomiska frågor leder till TAN-politisk hållning i ekonomiska frågor. Danmark är institutionellt och socialt sett inte mer liberal, öppet och frihetligt än Sverige idag med tanke på 2010-talets utveckling baserad på nationalistisk identitetspolitik, kulturism och även rasism.

Johansson skriver även om det “liberala inbördeskriget” men den har inte förekommit i politisk mening. Vad som har skett istället är “borgerlig inbördeskrig” vilket beror på att det finns skillnader mellan att vara liberal och borgerlig. Alla borgerliga är i grunden marknadsliberaler men inte liberaler. Som Per Svensson menar “alla liberaler är marknadsliberaler men alla marknadsliberaler är inte liberaler”.

Det borgerliga kan också förenas med kollektivism i debatten som krav på slöjförbud och avskaffande av asylrätten medan liberalismen har individens och människans frihet, rättigheter och suveränitet samt individualism som utgångspunkt medan det borgerliga kan förenas med kollektivistisk politik.

Liberaler är i grunden mer universalistiska i sitt tänkande än konservativa marknadsliberaler som tänker utifrån “kapitalismen i ett land” jämfört med liberaler som eftersträvar global ekonomi, marknad och rörlighet på sikt. Notera till exempel att borgerliga aktörer oftare talar om “skattebetalare” och (svensk) “medborgare” än om individen eftersom individer kan vara “icke-medborgare” som asylsökande, tiggande EU-medborgare och statslösa.

Flera borgerliga aktörer har också sedan 2017 hyllat och uttryckt stöd för resonemang som förs av den vänsternationalistiske och populistiske författaren David Goodhart, som Johansson nämner i sin text. Saken är att Goodhart redan 2013 skrev om behovet att Storbritannien blir ett “post-liberalt” samhälle bland annat där staten ska kunna styra mer rörande ekonomi och att invandringen från Mellanöstern måste kraftigt minska för att “vita britter inte ska känna sig oroliga”. Jag utgår ifrån att Johansson är medveten om det inte minst då han anser att borgerliga, alltså även liberaler, i Sverige borde enas mot vänsterorienterade som socialdemokrater och socialister.

I am active as a social and policy entrepreneur. SEEDS ambassador. Motto: I have no identity, I have only identities.

I am active as a social and policy entrepreneur. SEEDS ambassador. Motto: I have no identity, I have only identities.